nu..vila.

hennes självmordsförsök har tagit lite musten av mig , så dax att vila en stund.

dax..

att lära mig sätta ännu mer gränser för mitt välbefinandes skull och att lära mig acceptans om att vissa saker är bättre och sämre för mig.

en orgasm..

får mig att slappna av, och e fan så mycket bättre än sömntabletter när jag inte kan somna .

tröttheten tär mig

men ändå går jag inte och lägger mig, så morgon gruset i ögonen sitter i länge.

naturligtvis..

ljög hon för mig, hon hade tagit 10 -15 tabletter.

sex tablettet

tog hon, i tror att hon skulle somna in för alltid.
när jag kom till henne var hon omtöcknad och inte föränn jag såg lappan i köket fatta jag att det var allvarligare än allvarligt.

och kanske borde jag fått in henne på sjukan trots allt?

de där två..

killarna som satte på henne, tände mig, speciellt när båda valde att tränga in i hennes mus, gick för visso inte så bra, men såg gott ut.

den där brazzevaxningen..

jag försökte mig på själv, fy för satan vad det gjorde ont vid blygisarna, smärtan sökte mig, det e helt klart bekvämare med hyveln.

jag e egenligen rätt tålig, så nästa gång får nån annan hjälpa mig.

jag skulle kunna anklaga..

honom för mycket, som han inte förstår någonting av.. så därför låter jag bli.

han fyller år idag..

och det känns tomt att hon inte ringer som hon brukar för att prata en stund med mig och ungarna. bilderna av henne poppar upp i skallen då och då där jag ser henne ligga.. och jag känner avsky och förakt för honom , för att han skrämde livet ur henne.
han ringde och hotade döda henne med.. och hon fick aldrig hjälp att hantera det för hon hade inte den förmågan..
men vi pratade mycket och hennes rädsla var så stark att hon inte ville leva mer å sakta sakta tynade hon bort.

vet inte men..

kanske förstorade jag upp allt pga att jag själv var i kris, totalt ur balans?? ändå e det något i mig som hela tiden säger,"nej det gjorde det du inte det var så det var..

.. det var så jag kände det , så jag upplevde det.
hade jag inte blivit tagen på allvar då..så vete fasen vad som hänt.

rädslan..

över att nått liknade skulle ske, fanns där varje dag under 1,5 års tid. fast rädslan fanns där innom mig , vågade jag inget annat att lämna bort barnen.

varje gång jag vinkade adjö till ungarna , tog ångesten i min kropp så kraftiga tag om mig.."tänk om jag aldrig fick se dem igen, tänk om hans hämd skulle förverkligas , det han sa, att jag aldrig skulle få se dem igen.

varje söndag jag skulle hämta dem visste jag, inte om de skulle komma med mig hem igen.

och jag hade inte förmågan att låta bli att lämna ut dem , då skulle det bara bli värre , fast de sa till mig att låta bli.då var jag mer övertygad att han skulle göra handling av sina ord.

längtan

efter en smekande hand börjar bli starkare, den längtan ja ginte har varit redo för börjar pocka på.