det e förvirrat..

jag både vill och inte vill, gillar honom mycket men klarar inte hans sätt att argumentera, känns som om jag stångar huvudet blodigt och inte når fram. allt bollas tillbaka till mig bara ..moment 22.
inget konstuktivt alls.
och jag orkar inte ha destruktiva gräl mer, det har jag haft nog av.

samtidigt känner jag att jag behöver honom , han ger så mycket av sig till mig så jag blir alldeles matt.
aldrig har jag haft någon som älskat mig så....så villkorslöst.

jag e inte van vid det. jag e van vid att bli bli "sparkad på" och jag skjuter honom i från mig för jag tror inte han menar allvar..